linaforpresident

problemet att sova ensam blir bara värre & värre. för inte alls längesen älskade jag att sova ensam, att ta all plats jag kunde (tar visserligen så mycket plats som möjligt nu också) men ändå. det var så jävla skönt att inte behöva dela täcke, att inte behöva vakna och vara tvingad till gott humör direkt. jag är ingen morgonmänniska och har aldrig varit det. jag håller gärna käften minst 1 timme efter jag vaknat. men allt det har ändrats. på något sätt har det blivit läskigt att gå och lägga sig ensam, och ännu läskigare att vakna ensam. jag älskar att kriga om täcket, jag älskar att ligga så nära att man svettas men ändå ligger kvar, jag älskar godnatt/godmorgon pussar och jag älskar att inte behöva vara ensam. men efter ett tag blir man så beroende och van vid att alltid ha någon där, så när en natt kommer då man blir tvingad att sova ensam är det ett helvete. närhet. det är en fin sak. och jag älskar närhet.